Blomsterkransen

Då jag såg en fågel falla likt en eld som brann
Vid alla slut en låga blott i djupet han försvann
Jag bär hans kropp i mina händer, hans smärta i mitt ord
I ensam grav vid vallmofält förenas han med jord

I blida stunder och mörkret tränger in
Det ögonblick av fridfullhet, det aldrig bliva mitt

I mitt minne skall jag bära hans levnadsglada sång
Ur vinterns dvala springer hopp om grönskans återgång
Hans viloplats ska klinga som en sorgsen stämma klar
En blomsterkrans på stenen tronar leder till hans grav

I blida stunder och mörkret tränger in
Det ögonblick av frid, det aldrig bliva mitt
Stunder av stillhet, ifrån bäckar och från skog
De stillar mina strömmar, de fyller mig med ro