Mjölner

Vid tingens stora stenar stod där folkets män
Ord om kungars dårskap hade nu nått dem
Med svek och galna pakter rämnade deras land
De svoro sina eder i vanärans namn

Kyrkklockor skrällde till blodsdåd och nid
Bländverken vällde, frön av hägringens tid

Furstarna kvävdes i åtrå och makt
Tunneltrons intåg, en skylande slakt
Markernas levnad stampades ned
Vidsynen fälldes och världarna kved

I bygden steg klagan, Gudahoven brann
Sanning föll i glömska och tänkandet försvann
Ty dolska sagor såddes där gudar blevo folk
Gång på gång de hugga med dumhetens dolk

Äringens källa låg under hot
Gåvor till jorden möttes med mord
Allt för att hämma fädernes Sed
Talan med träden voro djävulens ve

Ack himlens tusen ögon grät för hennes ätt
När arga guden fängslade människornas vett
Trots stora skaran blekna i vindens dunkla bo
Och dråp med lögner härjade stod hammaren emot

Áku‐Þórrs megin! Sedens sista strid
Reiðar-Týr vigi! Slaget för frändernas rit

Mjölner var motstånd, Seden i nöd
Mjölner oss minner om vår inre glöd,
Jordarnas styrka, himlarnas sång
Makter i stenar och vättarnas välgång

I lönndom och djärvhet Seden blevo kvar
Och dyrkan i lundar låg i nejdens förvar