Moln

Se de mäktiga moln
Vilkas fjärran höga toppar
Stolta, skimrande resa sig
Vita som vit snö

Lugna glida de fram
För att slutligen lugnt dö
Sakta lösande sig
I en skur av svala droppar

Majestätiska moln
Genom livet, genom döden
Gå de leende fram
I en strålande sols sken

Utan skymmande oro
I eter så klart ren
Gå med storstilat
Stilla förakt för sina öden

Vore mig det förunnat
Att högtidsstolt som dessa
Kunna lufta mig upp
Dit ej världarnas jäkt når?

Och hur vredgat omkring mig
Än stormarnas brus går
Bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa