Lantflickans Klagan

Förgäves uppå stigen jag dig att möta går
Jag lyssnar ropar och jag lyssnar åter
Det vädret är som blåser det böljan är som slår
Men vännens röst sig icke höra låter
Och skyarna de gå på himmelen den blå
Så vandrar mina tankar och ingen vila få
Så länge jag ej finner den jag söker

En tid det var så roligt den tid förfluten är
Då vänskap du för mig i hjärtat hyste
När jag gick neråt lunden så var du för mig där
Det minnas himlens stjärnor som oss lyste
Det löfte du mig gav att bli min strövnings stav
Och om det vore större än det stora vida hav
Så rymdes aldrig glädjen som jag kände

Och jag har älskat fader och jag har älskat mor
Men dig jag älskat mera än jag borde
Ty aldrig än i världen en kärlek fanns så stor
Kanhända att en synd jag däri gjorde
Min mor jag gråtit har och jag har sörjt min far
Men aldrig större smärta jag i mitt hjärta bar
Än den mig vännen gjort som mig förskjutit

Och solen ser jag smälta på bergens is och snö
Till klara vattenbäckar som förrinna
Men i ditt kalla sinne kan hon ej göra tö
Att dina ögons källor månde rinna
Du skall min bår kanske med torra ögon se
Men blir de förr ej våta så bliva likväl de
När snart mitt unga hjärteblod förspillas