Umeåmordet

Långt upp i Västerbotten
Vid fagra Ume å
Där händelsen har timat
Jag här omtala må

Två älskade där funno
Sin grav i unga år
Likt blomman som förvissnar
När hon i fägring står

I skola höra namnen
Som ni nog känna till
Och som för allmänheten
Vi här uppteckna vill

Den sköna hette Tora
Hon ifrån Sundsvall var
Och han Lars-Erik Larsson
Han var från Gävle stad

Hon var så säll och lycklig
Liksom en fågel glad
När hon drog upp till norden
Till Ume vackra stad

Och där i en skjutbana
Hon strax anställning fick
Där fick hon många friare
Men Lars bedragen gick

Han kan dock icke glömma
Den som han älskat ömt
I djupet av sitt hjärta
Han hennes bild har gömt

Men liksom biet svärmar
Omkring en fager ros
Så svärmar mången yngling
Och Lars fick gå sin kos

Han satte sig då neder
Och skrev till far och mor
Och sände sedan brevet
Till Gävle, där de bor

Han sade: "Hulde fader
För mig finns ingen ro
Jag önskar vara sluten
I gravens tysta bo"

"På dessa enkla rader
Svara ej ni bör
Jag ber er hulde fader
Förlåt mig vad jag gör"

"Jag hoppas få förlåtelse
Hos Gud i himmelen
Och snart i graven vila
Vid sidan av min vän"

Med sorg uti sitt hjärta
Han till skjutbanan går
Men när han där inträder
Vad syn han skåda får

Den flickan som han älskade
Står i en annans famn
Han rusar upp av smärta
Och ropar hennes namn

Han kan ej längre dröja
Han fattar genast mod
Sin kniv han hastigt stöter
Uti rivalens bröst

Men denne ut sig skyndar
Och ropar folket an
Men Lars han kniven stöter
Uti sin älsklings famn

Hon dignar ner till jorden
Och giver upp ett rop
Och snart omkring sig samlar
En talrik mänskohop

Men Lars han ut sig hastar
Uti en driva snö
Sitt eget bröst han sårade
Och drivan färgas röd

En droska snart anskaffas
Till stan man hastigt kör
På väg till lasarettet
De unga båda dör

Han fick i döden äga
Den brud han älskat har
Och endast Toras nya vän
Med sorgen lämnats kvar

Ja, endast Toras nya vän
Med sorgen lämnats kvar