Vällistevisan

Med sorgsen röst och stämma
Jag nu framföra må,
Vad som här haver timat
Och här måst försiggå.
I undersåkers socken
På vällista fjäll,
Där dog en liten flicka
Dock lyckelig och säll.
 
Ledsagad av sin fader
Bort till en fäbodvall,
Och uti många dagar
Hon skötte där sitt kall.
Hon från sin moder reste
Och inåt skogen for,
Men folket henne sökte
Fast allt förgäves var.
 
Sex år var denna flickan
Som nu omtalad är,
Av flera hundra männskor
Hon efterletad var.
I stora vida skogar
Som genomsökta blev,
Men stod ej till att finna
Förrn vintern inne var.
 
Där var då tvenne gossar
Som voro ut på jakt,
De foro uppåt fjället
Att skjuta riporna.
De genast fingo skåda
Där lite kläder låg,
Som djuren sönderrivit
Samt några ben kvarlåg.
 
Där var en liten telning
Så lydig och så glad,
Och den som henne kände
Till henne kärlek bar.
Hon hade börjat läsa
Och uti skolan gå,
Men mången blomma vissnar
Förrän hon mogna får.
 
Och käraste föräldrar
Ett bud jag sänder er,
Sen eder noga före
Ty världen farlig är.
Men jag i himlen väntar
En gång få möta er,
När sista aftonsolen
För eder har gått ner.